Ginkgo, Ginkgo biloba

GINKGOFAMILJEN Ginkoaceae (namnet härlett från ett japanskt namn för trädet, "silverplommon", syftande på frukten) Ginkgoträden dominerade vegetationen för ca 200 miljoner år sedan, innan barrträden och de lövträd som vi känner i dag hade utvecklats Många ginkgoarter är kända som fossil. Endast en art har överlevt in i vår tid. Förökning sker genom frö, som alltid importerats, mera sällan genom ympning.

Ginkgo Ginkgo biloba (tvåflikigt blad) påträffades av européer först i Japan, men är ursprunglig endast i Kina. Det första ginkgoträden i England var det gamla exemplaret i Kew, planterat 1761 och ännu i dag vid god hälsa. Stora träd i odling är omkring 30 m höga men från Asien finns uppgifter om mycket stora exemplar Det sannolikt största, kända exemplaret växer nära berget Yongmun, några mil öster Sydkoreas huvudstad Söul Det är 61 m högt och har en omkrets av 14 m. I Sverige växer ginkgo bäst i zon 1 även om arten kan härda ut i varmare lägen även i zon 2 Landets högsta exemplar fanns i Lövegrenska trädgården i Lund och var tvåstammigt och nära 25 m men halverades under en höststorm 1982 Ett träd i DBW:s trädgård i Visby är över 15 m. Ett träd i Lunds botaniska trädgård är ca 17 m. Flerstädes i Malmö finns ganska stora träd i god växt. På Nygatan i Trelleborg finns ginkgo som gatuträd. De 68 exemplaren är ca 6-10 m höga och befinner sig i god växt. Ginkgo är mycket tåligt och nästan det enda träd som kan växa bra i de konstlade kanjonbildningarna mellan de amerikanska skyskraporna. Frukterna på honträden är illaluktande när de blir övermogna. 5-9-28 m. (text: Träd i Nordeuropa av Alan Mitchell)
Det har spekulerats en hel del om detta träds namn och historia - det skulle ha dött ut om inte buddhistmunkarna hade planterat det i sina tempelträdgårdar; mongolerna förde det söderut från Nordkina; trädet lär växa vilt någonstans i Japan osv. Så mycket är i varje fall klart att vi här har att göra med ett träd som redan tidigt räddades från att gå sin undergång till mötes just av människan och som är omsvept av allehanda mysterier.
Sanningen kom i dagen först när den kinesisk-amerikanske botanikern Hui-li introducerade den gammalkinesiska litteraturen i ämnet i Västerlandet. Hui-li tog itu med att undersöka alla de gamla sägnerna och dikterna ur botanisk synvinkel och lyckades därmed få fram många nya uppgifter om gamla kinesiska växter. Därmed klarade han också i ett enda stort svep upp ginkgons mysterium.
I den äldsta kinesiska litteraturen finner man inga notiser om ginkgon, men sedan den kinesiska kulturen på 1000-talet e.Kr. trängt söderut ner till ginkgons domäner börjar notiserna komma om detta träd, ibland så klara att man kan slå fast exakt när och hur trädet började odlas. Det finns till exempel en historia om hur ett exemplar av yah chio (ordagrant `ankfot', på grund av bladens form) hämtades från skogen och överlämnades till kejsaren. De första frön som alstrades av detta träd (3 eller 4. stycken) överlämnades under stora ceremonier till kejsaren i en kopp av guld (omkr. 1060 e.Kr.). Senare samlades massor av frön in ute i skogarna och trädet blev en vanlig syn i denna del av Kina och spred sig så småningom över hela landet. Träden planterades inte bara som som prydnadsträd utan också för frönas skull; dessa rostades och åts. Namnet ändrades snart till yin hsing, `silveraprikos', detta på grund av fröhöljets silverglans. Ginkgon finns avbildad också på kinesiska teckningar och målningar från denna period. .

Trädet kan bli mycket gammalt och gamla exemplar är ofta föremål för dyrkan, inte därför att de är ginkgoträd utan helt enkelt därför att de är så gamla. Kinesisk och japansk folktro hävdar att ginkgoträden kan använda eld, en tro som stärktes ytterligare efter den svåra jordbävning som år 1923 ödelade Tokyo. Den gången förstördes massor av byggnader av en väldig eldsvåda, men ett viktigt tempel, som omgavs av mängder av ginkgoträd, överlevde oskatt. Det sägs att grenarna och bladen avsöndrar fuktighet när de hotas av eld. Påståendet verkar tvivelaktigt, men faktum är att ginkgo-träd planteras i stor skala i Östasien just av detta speciella skäl.
Japanerna importerade tidigt ginkgon från Kina, så tidigt att man finner mycket gamla exemplar där. Den förste västerlänning som såg en ginkgo var den tyske botanikern Kaempfer, som påträffade ett odlat träd i närheten av ett japanskt tempel. Han döpte trädet till 'gingko'. Namnet godtogs av Linné, som lade till det triviala `biloba', och det namnet har trädet fått behålla.
Länge visste ingen människa vad detta `ginkgo' egentligen betydde, eftersom ordet var okänt i samtliga österländska språk. Forskningar har emellertid givit vid handen att de olika sätt varpå de kinesiska ideogrammen uttalas, plus det faktum att man på den tiden använde flera olika system för att transkribera kinesiskan, har lett till ordet ginkgo som en förvrängning av yin hsing (se ovan).
Numera vet man att trädet förekommer också i vilt tillstånd. År 1916 rapporterade den amerikanske forskningsresanden F. Meyer att han stött på trädet i en dal i Östkina söder om Yangtsikiang, men den gången vägrade man att tro honom. Senare har emellertid kinesiska botanister kunnat bekräfta att trädet förekommer också i vilt tillstånd, och det är glädjande att tänka sig att trädet alltså fortfarande inte är utdött som vildform.
Hur det kom att införas till Europa är inte helt klarlagt. Det äldsta exemplaret här är sannolikt det som står i botaniska trädgården i Utrecht i Holland och som fördes dit från Japan år 1730. (text: Trädens Rike av B.K. Boom & H. Kleijn)
(bilder Cor Kwant )